Idag är det två år sen det hemska samtalet om att brorsan varit med om en olycka. Det känns. Det finns bara i kroppen och allt man gör och säger påminner om den här dagen och de följande helvetesdagarna. Samtidigt minns jag med tacksamhet familjen, alla vi som fanns där. Jag SAKNAR honom.
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
1 kommentar:
Puss!
Skicka en kommentar